Bra kontakt med assistenterna
Publicerad:
2 december, 2009
Idag har jag varit hos min tandhygienist som jag haft i 16 år. Under den tiden har mitt funktionshinder tilltagit och jag är nu buren av elrullstol. Detta besök visade sig också bli det sista. Svårigheterna började redan utanför dörren. Först skulle jag upp för en kort men mycket brant ramp denna var i metall och mycket hal. Efter åtskilliga försök lyckades jag ta mig in för att bli stående i ett litet utrymme där jag, elstolen och assistenten knappt rymdes. Efter att ha påkallat min närvaro öppnades nästa dörr som assistenten fick krångla sig fram till och sedan hålla upp för mig. Under väntetiden tänkte jag gå på toaletten i väntrummet men denna var dock inte tillgänglig.
Besöket hos tandhygienisten gick bra men vid utpasserandet av dörrarna blev det ånyo svårigheter. Ni förstår säkert varför detta blev mitt sista besök.
För att återgå till det jag egentligen hade tänkt att skriva om - att ha personligassistans. Många gånger har jag funderat på vad som gör att en del assistenter har stannat hos mig i många år. Den som varit längst hos mig har om några månader jobbat i sexton år. Man brukar tala om personkemin vilket naturligtvis är en orsak. Jag låter aldrig mina assistenter jobba mer än halvtid så vi hinner aldrig tröttna på varandra under veckorna. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha en människa så nära inpå mig 40 timmar i veckan.
En annan viktig orsak tror jag det är att man bjuder på sig. Inte så mycket praktiskt för det innebär ofta att man är tvungen att förringa sig själv. Men känslomässigt. Visar du att du tycker om assistenten ger du också henne/honom en möjlighet att tycka om dig. Detta är kanske den viktigaste orsaken i många fall.
Under åren med assistans har jag provat på olika förhållningssätt till assistenterna allt eftersom jag utvecklats som arbetsledare. Vi har, som arbetsledare i Gil, en svår position: vi ska bestämma och leda samtidigt som vi ska samarbeta. Tråkigt nog har många av oss blivit betraktade som ”obetydliga” och som sådana också funnit oss i situationer där andra bestämde. Men nu vill och ska vi bestämma hur och vad vi ska göra. Detta samtidigt som en annan lag har bestämt att våra assistenter ska ha en god arbetsmiljö. Jag tror att jag har lyckats få ihop dessa två motsatser.Våra personliga assistenter vill liksom alla anställda ha beröm och uppskattning för sitt arbete. Detta är fullt möjligt utan avkall på vår egen självkänsla. ”Tack, det gjorde Du bra” kan man säga och mena det utan att placera sig själv i underläge och låta assistenten få makten. För mig har det krävts en hel del träning och jag tror att jag kan förfina min arbetsledning ytterligare vad gäller uppskattning av assistenternas arbete.
-
/ Ulrika Båhlerud, arbetsledare