Hatets lätthet?
Publicerad:
4 november, 2009
När jag kom ut ur kyrkan (Hedendomen) i söndags, stod en
mängd polisbilar på gatan utanför; mängder av människor, främst unga män,
tågade i riktning mot Ullevi. Helt okey. Men många av dem bildade en kör, som
ropade "Hata, hata, hata AIK!" Nu är jag göteborgare, av födsel och
ohejdad vana; jag vill hellre att Göteborg vinner, än att Stockholm gör det.
Och eftersom jag därmed är präglad av Göteborgshumorn, så brukar jag tycka om
att poängtera, att "eftersom jag är både göteborgare och katolik, så håller
jag givetvis på Änglarna!" Så jag delade den ropande pöbelns allmänna
förhoppning (som grusades, när AIK gick och vann!), men jag kände ändå ingen
som helst gemenskap. "Hata, hata, hata AIK?" Varför då? Varför skall
jag hata någon? Okey, de kanske inte menade vad de ropade; men om de var såta
vänner, varför då denna helt enorma polisinsats?
Det har också stått att läsa, den senaste tiden, att en
Mohamed Omar planerar bilda ett nytt antisionistiskt parti i Sverige. Varför?
Okey, jag lägger mig inte i vad han har för synpunkter på staten Israel; det är
helt acceptabelt att inte gilla företeelser. Men detta att vilja starta ett
"parti" med förgrunden "Anti-". Det är så destruktivt!
Varför verkar hat falla sig naturligare för många
människor, än kärlek? DET förstår jag faktiskt inte! Kunde inte mobben utanför
Ullevi ha ropat "Älska, älska, älska IFK"? Kunde inte han Omar ha
bildat ett Pro-någonting-annat-parti istället?
Vi människor vill olika saker, vi har olika önskemål i
livet - vare sig det handlar om fotbollslag eller internationell politik. Men
så länge vi låter oss styras av hat, fruktan, vrede och andra negativa känslor,
är vi förlorade - vår Mänsklighet skadas! Om vi istället ställer in våglängden
på Kärlek, kommer det att göra skillnad - stor skillnad.
-
/ Monica Lann, personlig assistent