Kärlek eller avel?
Publicerad:
14 januari, 2010
För en tid sedan, var jag på en begravning; en kamrat
hade mist sin far. Det var helt i sin ordning - mannen var gammal och hade
varit sjuk en tid; ingen blev överraskad. Vad som överraskade, var något helt
annat.
Min kamrat har en gammal kompis, som
har en hel del trevliga sidor, och en hel del rätt udda sådana. Då en av hans
mer udda sidor är en stark drift att hålla tal i tid och otid, och inga sådana
tal önskades på denna begravning, så ombads jag "punktmarkera". Jag
satte mig följaktligen bredvid mannen i fråga, beredd på att avstyra eventuella
försök till orerande. Mycket riktigt, fick jag vid två tillfällen hejda honom,
då han ansåg att det blev en tom begravning utan tal, och då han själv ofta
känt sig "anmodad att hålla sådana"; jag påminde då vänligt om att
familjen uttryckligen sagt att inga tal skulle hållas, utöver ett enda av
äldste sonen, och att gästen därmed inte var anmodad alls, den här gången. Men
detta förvånade mig inte heller.
Vad som däremot förvånade mig, var att
han, under ett samtal vid bordet, delgav oss omkringsittande sin övertygelse om
att det var olämpligt att människor med ärftliga sjukdomar eller andra defekter
fick skaffa barn! [!] Det var ju till skada för den mänskliga arten! Sedan
vände han sig mot mig, undrande ifall jag inte höll med honom. *pust*
Många gånger - faktiskt väldigt ofta -
kan jag välja att hålla tyst, för att undvika animerade debatter. Men inte i
det här läget; det var bara FÖR grovt. Så jag log och berättade att jag visste
någon som med säkerhet skulle hållit med honom till punkt och pricka - nämligen
Adolf Hitler! Men att jag själv absolut tog avstånd från en sådan människosyn!! Alla omkringsittande såg mycket lättade
ut; fast den talträngde själv verkade mest förbryllad över en sådan irrelevant
infallsvinkel.
Som väl är, är den här inställningen
rätt ovanlig - men den gör mig illamående; jag känner, högst fysiskt och
konkret, ett behov av att spy. Själva idén att människor skall betraktas som
avelsdjur - önskade egenskaper förs vidare - är så vidrig!
Som jag ser det, är Människan
skapelsens absoluta mästerverk; vi är helt unika - vi är de enda varelser i
stånd att välja mellan godhet och ondska, mellan kärlek och hat!
En hund kan vara
jättemysig - jag har haft en sådan! - men det är flockinstinkt, inte godhet. En
isbjörn är det mest fruktansvärda djur jag kan tänka mig - allt som rör sig
betraktas som dess nästa måltid! - men det är miljöanpassning, inte ondska.
Djur är inte goda eller onda, de bara är.
Men vi människor
har en fri vilja; vi kan faktiskt välja mellan godhet och ondska, kärlek och
hat. Och vår avkomma, våra barn, skall var
en frukt av kärlek - inte av rasplanering. Det är att avstå från sin
mänsklighet; och om det inte är en helt osannolik dumhet, så skulle jag nog
välja att definiera det som en form av ondska...
-
/ Monica Lann, personlig assistent