Oberoende
Publicerad:
27 oktober, 2009
Hösten fortskrider och regnet bara vräker ner. En olägenhet för alla och speciellt för oss i rullstol. Förutom att vi blir blöta i huvudet och på axlarna är låren i farozonen, men vi slipper i alla fall blöta ner fötterna.
Härom dagen skulle jag få sjukgymnastik på ett privat företag. Det var en upplevelse i bristande tillgänglighet. När jag kommit upp med den trånga hissen fick jag gå in genom en väldigt trång ytterdörr och sedan nästan lika trång korridor. I denna hade man ställt upp stolar och en bår vilket gjorde den ännu mer svårtillgänglig. När jag så kom fram till gymnastens rum hade denna en väldigt trång dörr och ett väldigt litet rum. Förutom hennes skrivbord och behandlingsbrits (en riktigt smal en) rymdes bara min rullstol. Detta var väl acceptabelt om britsen hade gått att sänka till min nivå. I stället fick vi förflytta oss till ett annat rum som dock inte var mycket större.
Efter behandlingen skulle jag få hjälp med förflyttning från britsen till rullstolen. Sjukgymnasten erbjöd sig att hjälpa mig och jag var fullt övertygad om att hon inte visste vad hon skulle göra, speciellt som hon inte lyssna på anvisningar från varken mig eller min personliga assistent. Det hela slutade i en katastrof. Jag blev sittande på golvet i den trånga lokalen mellan min rullstol och britsen. Gymnasten fick tillkalla hjälp för att kunna lyfta upp mig i stolen igen. Det hela blev alltså det första och sista besöket hos den gymnasten.
-
/ Ulrika Båhlerud, arbetsledare