Om filialer
Publicerad:
18 november, 2009
Vi har hört en hel del om Vellinge den senaste tiden; det
har inte varit någon upplyftande läsning. Kommunpolitiker och andra ortsbor har
gjort sig rikskända, genom att inte vilja ta emot en grupp ensamma
flyktingbarn. Barn och ungdomar, som flytt undan krig och terror, är inte
välkomna i Vellinge. Och det är både tragiskt och pinsamt.
Men hur är det
med resten av oss? Har vi plats i vårt hjärta för dem som behöver det? Är vi
beredda att hjälpa vår nästa, även om det inkräktar på vår egen bekvämlighet? Vår
egen tid? Vår egen ekonomi? Arbetskamrater, grannar, vänner och
familjemedlemmar kan behöva oss. Dessutom kan rena främlingar behöva oss. Men
hur främmande är en främling? Är hon/han så väsensskild? Eller rör det sig
kanske snarare om en ännu okänd potentiell vän?
Var och en av
oss har en filial i sitt hjärta; en förlängning av vår innersta livshållning.
Frågan är bara Vem eller vad som ryms där. Jag hoppas att mitt hjärta är en
filial av Kärlek, inte en filial till Vellinge!
-
/ Monica Lann, personlig assistent