Skönhetens lov
Publicerad:
20 oktober, 2009
I somras ropade allsköns löpsedlar ut
"nyheten": Michael Jackson är död!"
Och jag kände medlidande; stackars man! Inte för att hans
puls slutat slå; det kommer att hända oss alla, det är helt okey. Men för det
sorgliga "liv" han haft dessförinnan.
Tänk efter; han
skapades som en unik människa, med en helt fantastisk röst och en underbar
talang för scenen. Men vad blev det av honom? Ära och berömmelse? Jovisst.
Miljontals dollar? Jovisst. Men hur lycklig var han? Hur definierade han sitt
värde som människa? Hur många gånger lät han kirurger karva i sitt ansikte, för
att modellera om det? Jag vet inte - och vill inte veta. Men jag vet, att den
som paniskt klamrar sig fast vid sitt yttre, så till den milda grad som han
gjorde, är en djupt olycklig och osäker människa.
Vi har exempel
på närmre håll också; hur mycket nervgift tror Ni Charlotte Perelli har i
ansiktet? Jo - botox är ett nervgift! Varför gör hon så? Visst, hennes ansikte
är vackert - som en snygg gummimask, ungefär. Och det leende, som munnen klarar
av att forma, når aldrig ögonen. Är det bättre med nervgift än med
skrattrynkor?
En av de
underbaraste och vackraste(!) människor jag mött, var en gammal nunna
(Skolsystrarna de Notre Dame-orden): syster Meylin. Hon påminde mig alltid om
ett vinteräpple! Rund och rynkig. Men varenda rynka i hennes ansikte - och de
var verkligen många! - var en skrattrynka; jag lovar! Jag såg henne aldrig,
utan att ett levande och varmt mega-leende lyste i hennes ansikte! Hon var
härligt vacker! Äkta vacker! Och så LEVANDE...