GIL kollar tillgängligheten på Röhsska museet

I mitten av februari skickade Röhsska museet ut ett pressmeddelande med rubriken ”Nu är Röhsska museet tillgängligt för alla”. De har haft stängt i två år för att renovera. Den 23 februari slog de upp portarna. Rubriken går inte att ignorera. Veckan efter öppningen, fredagen den 1 mars begav vi oss dit. Vi ville se med egna ögon.
Anders tittar på en vägg med stolar

Att hitta den tillgängliga entrén med hiss är inte helt självklart. Vi fann den eftersom vi sett den på bild. Hade vi inte gjort det hade vi nog förvirrat vänt om vid huvudentréns tunga stentrappa. VI ser inga skyltar som visar vägen. Sådana saknas överlag på insidan också, lokalerna är inte intuitiva. Golven är nakna (och rätt slitna) här finns inga pilar, prickar eller texter som pekar i rätt riktning. Den centralt belägna hissens kopparputsade insida är fin, den prålar och glänser, men det gäller att vara snabb in och ut. Dörrarna stänger sig innan vi kommer halvvägs. Och de är tunga att pressa tillbaka.

Dörrarna till hissen går igen fort

Vi tar den centralt belägna hissen upp till Östasien (plan 3) och Formhistorien (plan 1). Silversamlingen på plan 2 verkar stängt. Vi stannar till i väntan på att hissen ska komma tillbaka och ttittar ner över de dåligt markerade trapporna på plan 2. Ledstängerna är lurigt livsfarliga för den med nedsatt syn, de följer inte med trappan hela vägen. Ibland, i vissa trappor. De är lite olika. Den blinde lever minst sagt farligt i huset. Blindskrift eller markeringar saknas överlag.

Farlig ledstångÄven som fullt seende konstaterar vi att det är svårt att orientera sig. Dörröppnare för hjulburna är både svåra att komma åt och svåra att se. På väg till den tillfälliga utställningen kan gångarna gena över en glaskorridor, medan hjulburna får ta sig runt hela huset. Väl framme finns ingen hiss. Eller jo, den finns inne i ett mörkt rum utan skyltar som pekar ditin.

Hitta hissen

När man sett allt är det gôtt att avsluta med en fika och sammanfatta. Dit tar man sig via den insprängda trapphissen i kalksten i entrén. För att sig upp de tre trappstegen krävs dock en uppmärksam hisspojke/flicka. Manöverspakarna återfinns i dagsläget bara på det övre planet. Lättare att ta sig ut och ner således, om man vill klara sig på egen hand. Man försäkrade oss om att det snart ska finnas manöverutrymme både på upp- och nervägen. Kaféet är trångt och rörigt möblerat utan svängrum mellan borden, så vi tränger oss förbi kaffebordet och seglar in i rummet bredvid (Studion) och samlar ihop de mest bestående intrycken.

Trapphissen
Vi förvånas över alla tillfälliga lösningar vi sett här och där i huset, allt klipp och klistra där renoveringsvågen inte gått fram. Limmade papperslappar i nyaste hissen, i några av de äldre hissarna, vid några blindväggar i huset och flera informationsskyltar i utställningen ”Formhistorien”. Skyltarna är dessutom så högt placerade att det inte går att läsa för oss som tar oss runt på hjul. Formhistorien borde väl ändå beröra fler än de högvuxna fotgängare. Det finns en del kvar att jobba på här.

En annan hiss från insidan

Skyltarna sitter högt upp: Ingen information för den som är stelnackad, kort i rocken eller rullstolsburen.

Skyltarna sitter högt upp. inget för stelnackade, kortbevuxna eller rullstolsburna

 

Skyltarna sitter högt upp. inget för stelnackade, kortbevuxna eller rullstolsburna

Snopet att nya skrythissen ner till kapprumet, auditoriet och de nya toaletterna bara kan användas om man är betrodd med nycklar (dvs är personal).

Entréhissen från insidan
Det detaljer vi gillar, som den lilla kroken på perfekt höjd för att hänga av sig något på nya tillgängliga toan på nedre plan och de snygga skyltarna och inlästa momenten i Kina på plan 3.

En detalj vi gillar
Sen hade det varit kul att se någon rullstol hängandes i samlingen nere i auditoriet. En bortsedd historia menar en av museets intendenter som stannar till när hon hör oss, och en mycket bra idé.

Alla stolar på väggen i auditoriet
Vi går därifrån lite förbryllade, vad har de gjort egentligen under de två stängda åren, med tanke på allt ogjort. Och alla pengar.

Den 8 mars publicerade Göteborgs-Posten en krönika av Mark Isitt som tagit sig en tur till Röhsska museet för att ta en till på vad man åstadkommit: Var detta allt vi fick för våra femton skattemiljoner?

Den 11 mars ringde Göteborgs-Posten upp Anders Westgerd för att ta en tur på muséet tillsammmans sedan man läst om vårt besök där. Funktionsnedsatta kritiserar Röhsska.