Blogg
Eva Fridh - För eller emot Mot alla odds?
Varje gång jag loggar in på Facebook möts jag av statusuppdateringar där vänner uttalar sig om TV- serien Mot alla odds. I programmet får TV- tittarna följa tio personer med funktionsnedsättning när de tar sig tvärs över Afrika. Debatten har spridit sig utanför de sociala medierna och går hög i såväl tidningar som TV. Till exempel så ägnade SVT debatt delar av sändningen den 26 januari åt Mot alla odds. Vad är det då som gör serien kontroversiell? Motståndare som journalisten Anna Bergholtz och folkhögskoleläraren Fredrik Stockhaus menar att SVT har gjort en freak show där fokus ligger på personernas funktionsnedsättning. De tycker också att det är fel att samtliga deltagare har någon form av funktionsnedsättning. Istället vill de att så kallade funkisar skall medverka i ”vanliga TV- program” som Melodifestivalen och Bolibompa. Det finns de som gillar programmet också, till exempel politikern, föreläsaren och elitsimmaren David Lega. I Aftonbladet den 18 januari jämför han TV- serien med handikappidrott och menar att den inspirerar personer som kämpar för att övervinna sina begränsningar.
Eva Fridh om att resa utan hinder
Jag är frilansjournalist. I tjänsten reser jag runt och träffar intressanta människor och besöker spännande platser. Eftersom jag värnar om miljön åker jag hellre tåg än flyg när jag reser inrikes. För att tågresorna skall fungera behöver jag anlita ledsagarservice. Denna service är gratis och det är jag tacksam för.
Eva Fridh och ledsagning - Jakten på en lämplig ledsagare
Jag är nästan blind och behöver därför anlita ledsagare för att få min vardag att fungera. Med denna stödinsats klarar jag av att exempelvis träna, handla mat, utföra ärenden av olika slag, shoppa och delta i idrotts- och kulturevenemang. I våras fick jag ett glädjande besked från min läkare. Tack vare en ny sorts inlägg i skorna blir mina skadade knän så pass stabila att jag kan börja jogga igen. Denna aktivitet har jag inte kunnat utföra sedan en ridolycka 2005 så gissa om jag var sugen på att snöra på mig joggingskorna.
Eva Fridh och idrott – en del av mitt liv
Vi var en grupp på fem förväntansfulla, fem- sexåringar som, med plasthjälmarna ordentligt fastspända, väntade på vår tur att få sitta upp. I mitten av 1980- talet arrangerade ridklubben prova på- ridning för barn med synnedsättning. Än idag minns jag hur härligt det kändes att sitta högt uppe i luften och bli buren framåt av någon som var både stor och snäll. Efteråt gav jag den lilla, mörkbruna ponnyn någon slags godis, ett äpple kanske, och det kittlades när den blåste på min utsträckta hand. Jag tjatade oupphörligt på mina föräldrar om att få börja rida. När jag började skolan fick jag min vilja fram. Sedan dess har jag ridit minst en gång per vecka.
Civil olydnad
I min ungdom var jag anarkist. En samhällets fiende. Det var en väldigt rolig tid. Jag spelade i ett punkband som hette ”Helikoptrarna vomerar.” Jag var skittuff och förbannad. Hängde på Gjuteriet och med skinnrock från secondhand drack jag öl direkt ur flaskan.