Civil olydnad
I min ungdom var jag anarkist. En samhällets fiende. Det var en väldigt rolig tid. Jag spelade i ett punkband som hette ”Helikoptrarna vomerar.” Jag var skittuff och förbannad. Hängde på Gjuteriet och med skinnrock från secondhand drack jag öl direkt ur flaskan.
När jag långt senare hade flyttat och bildat familj vaknade anarkisten åter 1989 när de djävlarna ville bygga ut golfbanan. Med ytterligare 9 hål! Folk ska bara ha och ha. Varför kan de inte vara nöjda? Rakt över våtmarken med större vattensalamander skulle de bygga. Åh djävlar vad det kändes gott när vi spann med 125:an på greenerna och när vi fyllde bollautomaten med Look-Tite!
I tisdags vaknade anarkisten återigen. Det var när hjälpmedelscentralen ringde för att meddela att Hämtordern skulle verkställas. Nu skulle De ta golvliften ifrån mig. Lakejerna. Medlöparna.Jag har ju en fast taklift. Dubbelutrustning medger icke kommunen. Jag hade lyckats fördröja verkställigheten en tid, men nu är det minsann stopp för det slösaktiga, fria personlyftandet! Svartskjortorna lyckades begränsa min rörelsefrihet. Men jag tror jag vann. Lite. Alla som läst Tage Danielssons sagor för barn över 18 år vet att i Sagan om busschauffören som tänkte äsch, va fan får chauffören som avvikit med en buss från Stockholms lokaltrafik inte något straff därför att det inte finns någon som märkt att han avvikit. Det kom ju hela tiden nya bussar. Jag avvek inte med personliften men jag ”lånade” galgen, den man hänger lyftselen på. Jag har inhandlat en motorlyft på Claes Ohlsson. Den ska assistenten från GIL få konvertera till personlift som vi monterar den i nya uterummets tak och sedan åker vi som bara fan. T o R. På egen hand, förutan arbetsterapeuters överinseende.
Det känns gott att åter leva bland de laglösa. Det är uppfriskande på något vis. Jag lever i trygg förvissning om att ingen saknar galgen bland de hundratalet galgar som dagligen passerar genom hjälpmedelscentralen. Jag känner mig som Bamse gör när han och Skalman lurat sorken Krösus.