Eva Fridh - För eller emot Mot alla odds?
Varje gång jag loggar in på Facebook möts jag av statusuppdateringar där vänner uttalar sig om TV- serien Mot alla odds. I programmet får TV- tittarna följa tio personer med funktionsnedsättning när de tar sig tvärs över Afrika. Debatten har spridit sig utanför de sociala medierna och går hög i såväl tidningar som TV. Till exempel så ägnade SVT debatt delar av sändningen den 26 januari åt Mot alla odds. Vad är det då som gör serien kontroversiell? Motståndare som journalisten Anna Bergholtz och folkhögskoleläraren Fredrik Stockhaus menar att SVT har gjort en freak show där fokus ligger på personernas funktionsnedsättning. De tycker också att det är fel att samtliga deltagare har någon form av funktionsnedsättning. Istället vill de att så kallade funkisar skall medverka i ”vanliga TV- program” som Melodifestivalen och Bolibompa. Det finns de som gillar programmet också, till exempel politikern, föreläsaren och elitsimmaren David Lega. I Aftonbladet den 18 januari jämför han TV- serien med handikappidrott och menar att den inspirerar personer som kämpar för att övervinna sina begränsningar.
Efter att ha sett de två första avsnitten av Mot alla odds är jag kluven. Jag älskar Afrika och tar alla chanser jag kan för att åka till denna fascinerande kontinent. Av den anledningen hade jag gärna deltagit i TV- serien. Det hade varit ett logiskt nästa steg när jag redan blivit ledsagad av ett lejon och galopperat tvärs över den zimbabwiska savannen. Jag hade även velat utmana mig själv för att se om jag klarat en 150 mil lång vandring genom öken, savann och djungel. Troligen hade jag det för själva idén med programmet är ju, sympatiskt nog, att deltagarna skall hjälpa varandra. Någon hade fått ledsaga mig så att jag inte vrickat foten efter tio meters promenad. Att delta i ett äventyr uteslutande i sällskap av andra personer med funktionsnedsättning hade jag inte haft något emot. I mina ögon är det inte värre att TV riktar in sig på den gruppen än att de gör realityserier om bönder, ensamstående mammor eller bortskämda ungdomar. Det viktiga är istället hur programmet vinklas.
Här brister tyvärr Mot alla odds. Jag vill inte berätta mitt livs historia inför rullande TV- kameror. För det är precis vad som sker i programmet. Deltagarna redogör i tur och ordning för sina respektive funktionsnedsättningar, hur de fick dem och hur de klarar av sin vardag trots dessa svårigheter; allt medan kamerorna zoomar in proteser och rullstolar. Det är ointressant. Jag vill istället veta mer om deltagarnas tankar kring vandringen och hur de agerar för att stötta varandra. Den som vill göra ett TV- program om sjukdomar, funktionsnedsättningar och skador behöver inte bege sig till Afrika. Det räcker att besöka närmsta handikappförbunds fikaträff. Där pratas det om exempelvis dålig syn, taskig hörsel, smärtor och skov så att det står härliga till. Dessa samtal fyller sin funktion då de fungerar som amatörterapi men hör inte hemma i en realityserie om ett Afrikaäventyr.
Självklart vill jag, i egenskap av utbildad journalist, någon gång gärna prova på att arbeta inom TV- branschen. Till skillnad från programmets kritiker tror jag att en TV- serie som Mot alla odds varken försvårar eller gör det enklare för mig, och andra journalister med funktionsnedsättning, att uppnå ett sådant mål. Jobb får du genom kontakter, referenser och arbetsprover. Jag har hittills aldrig upplevt att någon arbetsgivare har nekat att anställa mig på grund av min grava synnedsättning. Däremot har jag inte fått jobbet då det förutom skrivande till exempel har ingått layoutarbete eller fotografering. Dessa moment kan jag, som är nästan blind, inte utföra och därför är jag inte den person som just den arbetsgivaren sökte.
Det finns, mig veterligen, inget som hindrar att personer med funktionsnedsättning deltar i exempelvis Melodifestivalen. Du som har sångröst, skriv en tillräckligt bra låt och sök till programmet. Lycka till. Nu skall jag slita mig från bloggandet och titta på den syntolkade versionen av Mot alla odds del tre. Detta avsnitt har jag ännu inte sett. Tack vare syntolkningen slipper mina vänner och anhöriga sitta och berätta vad som syns på TV- skärmen. Det uppskattar samtliga av oss. Tack SVT. Jag ser fram emot fler syntolkade program framöver; gärna med deltagare som har funktionsnedsättning. Sänd dem helst samtidigt som den ordinarie sändningen. Det är surt att behöva vänta i över en timme på den syntolkade versionen.
Skrivet av Eva Fridh, gästbloggare på GIL