Eva Fridh och idrott – en del av mitt liv
Vi var en grupp på fem förväntansfulla, fem- sexåringar som, med plasthjälmarna ordentligt fastspända, väntade på vår tur att få sitta upp. I mitten av 1980- talet arrangerade ridklubben prova på- ridning för barn med synnedsättning. Än idag minns jag hur härligt det kändes att sitta högt uppe i luften och bli buren framåt av någon som var både stor och snäll. Efteråt gav jag den lilla, mörkbruna ponnyn någon slags godis, ett äpple kanske, och det kittlades när den blåste på min utsträckta hand. Jag tjatade oupphörligt på mina föräldrar om att få börja rida. När jag började skolan fick jag min vilja fram. Sedan dess har jag ridit minst en gång per vecka.
Hästarna gör mig harmonisk efter en stressig dag. Det är en frihetskänsla att kunna galoppera längs en grusväg med fartvinden i ansiktet. Under min uppväxt tillbringade jag så mycket tid jag fick i stallet. Jag red, pysslade om hästarna och ledde runt nybörjare. När jag, som tonåring, var ledsen för att jag inte såg lika bra som mina kompisar var det min favorithäst Pelle som tröstade genom att lägga huvudet i mitt knä. Jag har även tävlat i dressyr för ryttare med handikapp. Tre starter i svenska mästerskapen har det hittills blivit; två individuellt och en i lag. Vid samtliga tillfällen har jag kommit femma.
Det är några år sedan jag tävlade sist. Jag blev så pass skadad vid en ridolycka att jag tvingades göra ett uppehåll på tre år. Efter det har jag inte haft motivation för en elitsatsning. Istället rider jag en gång i veckan i en grupp för ryttare med synnedsättning.
Trots att jag tyckte om att rida och var hyfsat vältränad var gymnastiken mitt hatobjekt i skolan. Motivationen försvann i sjunde klass när jag fick välja mellan att sitta instängd i en svettluktande skrubb och trampa på en motionscykel eller att försöka delta i bollsporten så gott det nu gick. Det senare innebar att antingen springa dit där alla andra befann sig för där var troligen även bollen. Tyvärr flyttade den sig alltid innan jag hann fram. Eller så kunde jag stå nära mitt eget lags mål med syftet att vara i vägen för anfallarna. Jag blev vald sist när klassen skulle dela upp sig i lag och kände mig alltid sämst på gymnastiklektionerna och glömde ofta kläderna hemma med flit.
1994, när jag gick i nionde klass, fick jag en inbjudan till Skol- DM i friidrott för synskadade. Det innebar räddningen för mitt idrottsintresse. Efter samråd med idrottsläraren anmälde jag mig till 100 och 800 meter samt längdhopp, åkte till Slottsskogsvallen och kom hem med två guldmedaljer, en silvermedalj och en biljett till Skol- SM i Stockholm. Där skulle jag även ingå i stafettlaget som skulle representera Region väst. Den här gången kom jag hem med fyra medaljer och en vilja att bli bäst. Det första jag gjorde var att visa medaljerna för min idrottslärare. Plötsligt höjdes den tvåa i betyg jag skulle ha fått för att jag inte klarade av alla moment till en fyra. Under gymnasiet fick jag MVG i idrott för nu var jag vältränad och kunde springa snabbare och hoppa längre än nästan alla mina seende kvinnliga klasskamrater.
Jag fortsatte att träna friidrott på elitnivå. Mina bästa grenar var 200 och 400 meter samt längdhopp. Det blev flera starter och pallplaceringar i Skol SM och SM. Tyvärr satte en knäskada stopp för fortsatt tävlande. Istället har jag provat på att träna judo och goal boll. Numera står det ridning och simning på träningsschemat. Så fort Göteborgs stad får tag på en lämplig ledsagare snörar jag på mig joggingskorna. Målet är att springa Vårruset i maj i år.
Skrivet av Eva Fridh, gästbloggare på GIL