Eva Fridh och ledsagning - Jakten på en lämplig ledsagare
Jag är nästan blind och behöver därför anlita ledsagare för att få min vardag att fungera. Med denna stödinsats klarar jag av att exempelvis träna, handla mat, utföra ärenden av olika slag, shoppa och delta i idrotts- och kulturevenemang. I våras fick jag ett glädjande besked från min läkare. Tack vare en ny sorts inlägg i skorna blir mina skadade knän så pass stabila att jag kan börja jogga igen. Denna aktivitet har jag inte kunnat utföra sedan en ridolycka 2005 så gissa om jag var sugen på att snöra på mig joggingskorna.
Glad i hågen kontaktade jag samordnaren för ledsagarservicen i min stadsdel.
– Nej, tyvärr vi har inte någon personal som kan springa.
Hur svårt kan det vara att hitta någon som vill träna på arbetstid? Det rör sig inte om någon elitprestation utan om en cirka fem kilometer lång joggingtur två gånger per vecka. Ett samtal till en löparklubb hade sannolikt löst rekryteringsproblemet.
I början av hösten sade sig samordnaren ha hittat en lämplig person. Tyvärr visade det sig att personen ifråga var rökare och därför inte tillräckligt vältränad. Jag föreslog att stadsdelen skulle anställa en bekant till mig men det gick inte för sig. Då tog jag kontakt med ett assistansbolag som elitidrottare inom handikappidrotten anlitar. De åtog sig gärna uppdraget. Samordnarens chef meddelade då att stadsdelen inte köper in ledsagningstjänster av privata bolag. Så märkligt med tanke på att en annan stadsdel här i Göteborg gör just det.
Nu hade en månad till gått och den första bekanta jag föreslog som ledsagare har skaffat ett annat jobb. Jag hittade en joggningsvillig person till i bekantskapskretsen. När hon kontaktade samordnarens chef fick hon veta att en anställning inte är aktuell. Varken jag eller hon har fått någon motivering till detta.
Dagen före nyårsafton uppsökte jag läkare. Hon uppmanade mig, av hälsoskäl, att träna hårdare än jag gör idag. Läkaren rekommenderade joggning och spinning/tandemcykling. Idag kan jag enbart promenera eller simma. Min nuvarande ledsagare är själv inte simkunnig men följer med in i simhallen och går längs bassängkanten och försöker få mina medsimmare att lämna plats åt mig så att kollisionsrisken minimeras. Det fungerar sådär.
Tidigare i mitt liv har jag bott i Partille, Skara, Vänersborg och Tomelilla. I samtliga av dessa kommuner, utom Vänersborg, har jag varit nöjd med ledsagarservicen. Den har tidigare fungerat bra även i Göteborg, men något hände mellan augusti 2009 och juni 2010, då jag bodde på annan ort. Sedan hemkomsten har jag haft problem med såväl ledsagarservice som hemtjänst. Jag fick färre timmar beviljade än jag behöver och måste därför avstå från träningspass för att hinna med att handla mat eller hämta ut medicin. Förhoppningsvis får jag åter de timmar jag behöver i och med att mitt beslut förnyas. Beslutet borde landa i min brevlåda vilken dag som helst nu eftersom mötet med handläggaren och hennes chef ägde rum för snart två månader sedan.
Jag ingår i LSS tredje personkrets. Därför borde jag kunna få välja vem som skall ledsaga mig, när denna person skall jobba och vad vi skall ägna oss åt. Allt annat går tvärs emot intentionerna i den svenska handikappolitiken och stämmer inte överens med lagstiftarnas ambition om att personer med funktionsnedsättning skall kunna leva ett liv som andra.
Skrivet av Eva Fridh, gästbloggare på GIL