Eva Fridh om att resa utan hinder
Jag är frilansjournalist. I tjänsten reser jag runt och träffar intressanta människor och besöker spännande platser. Eftersom jag värnar om miljön åker jag hellre tåg än flyg när jag reser inrikes. För att tågresorna skall fungera behöver jag anlita ledsagarservice. Denna service är gratis och det är jag tacksam för.
Spontana resor kan jag dock glömma. Jag måste boka ledsagarservicen minst ett dygn i förväg om jag skall resa med exempelvis SJ. Motsvarande tidsgräns för kortare resor med exempelvis Västtrafik och Skånetrafiken är två timmar. När jag bokat min biljett, vilket jag gör via Internet, är det dags att beställa ledsagarservice. Detta måste jag göra via telefon. Jag får exempelvis ringa till SJ:s kundservice. Där uppger jag mitt bokningsnummer. I vårt digitaliserade samhälle borde kundtjänstpersonalen nu få upp ett formulär där information om datum, sträcka, tågets avgångs- och ankomsttid, min vagn och sittplats redan är ifyllt så att det bara återstår att fylla i en ruta eller två där det framgår var jag vill bli mött på avgångsstationen och vart ledsagaren skall lämna mig på ankomststationen. Men icke. Personalen måste fylla i alla uppgifter manuellt. Att jag är en återkommande kund och därför borde kunna få ha uppgifter om mobilnummer, e- postadress och typ av funktionsnedsättning lagrat i researrangörens datorsystem är det ingen som kommit på.
Jag kan inte beställa ledsagning till och från färdtjänstbilen. Ledsagarna får enbart följa mig till och från tågen och vissa bestämda mötesplatser. Dessa är inte alltid placerade i anslutning till taxibilarnas parkeringsfickor. Hur jag, och andra som ser mer eller mindre dåligt, skall kunna hitta dessa mötesplatser på egen hand är ett mysterium.
Ledsagningen och färdtjänsten är inte synkade. På grund av eventuell samåkning går det inte att i förväg veta vilket klockslag jag ankommer med färdtjänstfordonet. Det innebär att väntan på ledsagaren kan bli lång. Då färdtjänsten turtäthet är gles tar det i regel en god stund innan jag kan åka vidare från ankomststationen. Medan jag väntar kan jag inte få sällskap av ledsagaren för hans eller hennes uppdrag är utfört i samma ögonblick som jag står vid mötesplatsen. Att jag inte har någon aning om vad det är för fordon som stannar framför mig och därför kan ha svårt att hitta min färdtjänstbil verkar ingen ta hänsyn till.
Ledsagarna tillåts inte följa med ombord på tåget. Det är tågpersonalens uppgift att hjälpa mig till min sittplats. De skall hämta mig vid vagnsdörren och visa mig till rätta. Det fungerar i ungefär hälften av fallen. Tack och lov finns det fortfarande företrädare för allmänheten som inte är distraherade av sina smartphones utan tvärt om är villiga att hjälpa en medmänniska.
Alla researrangörer är inte med i Riksfärdtjänstens ledsagningssystem. Det innebär att jag måste kontakta varje bolag för sig. När jag nyligen reste från Göteborg till Glimåkra via Hässleholm bokade jag resan via SJ:s hemsida. Trots att de sålt resan till mig kunde SJ inte boka ledsagarservice. Istället fick jag först ringa till Hallandstrafiken. De ansvarade för Öresundstågens ledsagarservice på Göteborgs central. Därefter blev det ett samtal till Skånetrafiken som bokade för sträckorna inom vårt sydligaste län. Slutligen fick jag till ringa Företagstaxi för att boka färdtjänstresan. Telefonköerna var långa så det tog en timme och två minuter att boka nödvändig service.
De ledsagare jag träffat är i regel både trevliga och hjälpsamma. De kommer oftast i tid vilket gör att vi i lugn och ro kan hitta rätt perrong även vid spårbyten. Jag vill avsluta det här inlägget genom att tacka alla ledsagare, all tågpersonal och alla färdtjänstchaufförer. Utan er hade jag inte kunnat utföra mitt arbete.
Skrivet av Eva Fridh, gästbloggare på GIL