Varje dag stannar hjärtat på 27 personer runt om i Sverige. Ofta kommer ett hjärtstopp som en blixt från en klar himmel. Hälften av de drabbade är till synes helt friska människor, som inte har haft tidigare symptom. Den som drabbas av hjärtstopp behöver hjärt-lungräddning (HLR) med bröstkompressioner och inblåsningar, helst inom första minuten.
Tidig HLR ökar överlevnaden 2-4 gånger jämfört med att inte göra någonting alls. Alla bör gå en HLR-utbildning och få kunskaper att kunna identifiera ett hjärtstopp, larma 112, starta HLR och använda en hjärtstartare. Med dessa åtgärder kan hundratals liv räddas varje år! GIL anordnar HLR-utbildningar flera gånger om året, se till att anmäla dig till nästa tillfälle!
En av de personer vars hjärta stannade förra året, var Kenneth. Hans fru Åsa räddade livet på honom, genom att utföra hjärt-lungräddning i väntan på ambulansen.
Det är den 10 februari 2022. Åsa och Kenneth tittar på Antikrundan. Kenneth går och lägger sig efter programmet. Åsa stannar uppe lite till, men kryper sedan ner tätt intill Kenneth, som hon brukar. I skenet från läslampan löser han korsord. De småpratar lite om lodrätt och vågrätt. Ränna, fyra bokstäver? Åsa är trött och halvslumrar redan. Fåra?, mumlar hon.
Kenneth säger plötsligt att han känner sig yr. Tvärt hivar han iväg korsordstidningen med en väldig fart! Åsa blir förvånad och vaknar till. Hon ser med en gång att något är fel! Kenneths ögon har seglat uppåt vänster, han svarar inte när hon örfilar honom, först kärleksfullt, sedan mer desperat.
Åsa fipplar med mobilen, slår med darriga händer in koden, ringer 112 och får på högtalarfunktionen. SOS, det är många som ringer nu, du är placerad i kö, svarar en röst. Åsa påbörjar hjärt- och lungräddning. Det är svårt. Sängen är mjuk. Kenneth ligger uppbylsad på kuddar efter korsordsklurandet.
Hon pratar, skriker, bönar och ber. Kenneth! Du måste leva! Lev! Kom igen! Älskling, var här! När operatören på larmcentralen svarar flämtar Åsa: Skynda er, jag vet inte hur länge jag orkar!
Varje dag stannar hjärtat på 27 personer runt om i Sverige. Ofta kommer ett hjärtstopp som en blixt från en klar himmel. Hälften av dem som drabbas är till synes helt friska människor, som inte har haft några tidigare symptom.
Vid hjärtstopp förlorar hjärtat sin pumpande förmåga. Blodcirkulationen avstannar och kroppens organ får syrebrist. Man blir omedelbart medvetslös.
Den som drabbas av hjärtstopp behöver hjärt-lungräddning (HLR) med bröstkompressioner och inblåsningar, helst inom första minuten. HLR håller i gång kroppens blodcirkulation och minskar risken för hjärnskador.
HLR utförs i väntan på en hjärtstartare, som avger en strömstöt som kan starta om hjärtat så att det kan börja pumpa själv igen. Forskning visar att den som får HLR i väntan på hjärtstartare har mer än dubbelt så stor chans att överleva. Men vilket är det värsta felet man kan göra vid HLR?
– Det värsta man kan göra är att inte göra något alls! Varje kompression och inblås man gör är bättre än att inte göra någonting alls. Några för få eller för många kompressioner har inte så stor betydelse. Rekommendationerna är att varva 30 kompressioner och 2 inblåsningar tills du blir avlöst, säger Martin Olsson, som är sektionschef på sektionen för Brand- och Säkerhetsutbildningar vid Göteborgs Räddningstjänst.
David, Sofia och Valentina deltar på HLR-utbildning på GIL. Första steget är att kolla medvetandegraden och andningen, därefter får de öva HLR på varsin Practi-Man. Efter ungefär två minuter av HLR så brukar man känna sig trött, då är det bra att bytas av, för att kunna bibehålla effektiva kompressioner i väntan på hjärtstartare.
14 minuter efter att samtalet med SOS påbörjades kommer den första ambulansen. Personalen tar omedelbart Åsas position.
– Det kändes skönt att de kom och tog över! Det var så fullständigt utmattande att göra hjärtkompressionerna. Jag tog ut mig till det yttersta, säger Åsa.
Inne i sovrummet får Kenneth tre strömstötar av den hjärtstartare som ambulanspersonalen har med sig. Kenneths hjärta börjar slå, han överlever. Han bärs på bår ut till ambulansen och förs till sjukhuset.
När Åsa kommer till sjukhuset hänvisas hon till ett anhörigrum. Efter lång väntan får hon komma in till Kenneth, som ligger på intensivvårdsavdelningen (IVA), nedsövd och intuberad. Personalen sammanfattar läget: Allvarligt, men stabilt.
Åsa visar på Kenneth hur hon rörde honom när han låg där i respiratorn. Hennes röst darrar lite nu och hon ser på honom så innerligt och kärleksfullt.
– Hans hand…, den var så kall. Jag höll i honom, klappade, pussade, jag smekte honom på hans bara arm. Jag pratade med honom, pysslade om honom, säger Åsa.
När morgonen kommer säger personalen på IVA att Åsa måste åka hem och försöka vila. Hemma i villan känns inget som vanligt. Kommer Kenneth komma hem? Hur ska han i så fall kunna komma in, komma upp? Villan ligger minst sagt kuperat med många branta trappor. Hon tänker på sin far, som förlorats i demens. Kommer hon mista också sin livskamrat till dimmorna?
Åsa besöker Kenneth på sjukhuset flera gånger. Första gången minns hon särskilt väl.
– Han var som ett litet barn! Han låg där och ojade sig och klagade på att han hade ont i halsen efter intuberingen. Jag var bara så glad att han var där, vid liv!, säger Åsa.
Kenneth minns inget från kvällen då Åsa räddade livet på honom. Och knappt något från tiden på sjukhuset. Han minns inte besök, vem som kommit eller gått. Åsa berättar att han ringde osammanhängande samtal till en mängd personer i kontaktlistan, på natten och på dagen. Telefonen fick de lägga undan. Åsa blev förtvivlad över sin mans tillkortakommanden. Hon var osäker på hans status. Läkarna lugnade henne med att det brukar gå tillbaka.
– Ja, nu har du ju fått tillbaka din telefon!, skojar Åsa, och sätter en armbåge i Kenneths sida och ler.
Läkaren får rätt. Kenneth hämtar sig. Han får en pacemaker med inbygg defibrillator, den syns som en dosa under skinnet, i storlek som ett paket cigg. Han får komma hem efter ungefär en vecka. De två revben som bröts medan Åsa gjorde hjärtkompressioner läker successivt vartefter veckorna går. Han erbjuds samtal med psykolog, men för honom är inte hjärtstoppet mycket att prata ut om.
– Värre var det med revbenen..!, skämtar han och beskriver ingående hur ont de gjorde.
Kenneth och Åsa har en kuperad tomt. De har slitit hårt; burit, kånkat och byggt, när de förvandlat oländigt berg till en oas. Från det stora trädäcket de byggt är utsikten verkligen imponerande, man kan till och med se havet.
Det senaste tillskottet i trädgården är en liten altan just intill skogen. Det är där morgonens allra första solstrålar landar. I dag är sittplatsen tillräckligt klar för att man ska kunna sitta på kanten och njuta av solen, varandra och nykokat kaffe. Åsa och Kenneth återvänder till resonemanget om att de vill ta tillvara på stunder och idéer, som den här idén om att kunna sitta tidiga mornar i solen.
Den allra största delen av de som drabbas av hjärtstopp, närmare 90 %, skattar sin hälsa och livskvalitet som god efter det inträffade. Kenneth uttrycker även han att han är tillfreds med sin tillvaro, även om han också kan känna viss frustration.
– Byggprojektet har varit slitit. Min ork är inte alls som innan! Jag är mycket tröttare. Det är väldigt irriterande. Åsa säger att jag ska vara glad att jag alls kan, men samtidigt är det svårt för mig att acceptera att jag inte längre kan det som jag har kunnat, säger Kenneth.
– I min yrkesroll har det varit viktigt för mig att göra skillnad, säger Åsa och fortsätter: Att rädda livet på Kenneth var att göra skillnad på riktigt! Jag är stolt över att jag var så rationell. Att jag orkade fast det var så enormt jobbigt. Att jag, med min kropp, fått Kenneths blod att pumpas runt och syresätta hans hjärna, så att vi har varandra idag.
Enligt Svenska Hjärt-Lungräddningsregistret så finns det sedan 30 år tillbaka en organiserad utbildningsverksamhet i Sverige, hittills har närmare 5 miljoner personer utbildats. Under perioden har överlevnaden bland dem som drabbas av hjärtstopp och får hjärt-lungräddning ungefär tredubblats.
Räddningstjänsten Storgöteborg (RSG) är en av många organisationer som anordnar utbildningar i Hjärt- och lungräddning. Just idag är de på plats hos assistanskooperativet GIL, där de regelbundet håller utbildningar för personliga assistenter. Instruktören Håkan Hammar går igenom allt man behöver veta om HLR och hur man använder en hjärtstartare.
– Man ska inte vara rädd för att använda hjärtstartare, den kan användas av vem som helst och har en talande röst som hjälper dig genom samtliga steg. Ta gärna reda på var din närmsta hjärtstartare finns. Många är registrerade på hjartstartarregistret.se, säger Martin Olsson.