Ingen indexering, låg uppräkning

Politikerna har under ett års tid på olika sätt och i olika sammanhang, både offentligt och i enskilda möten med assistansanordnare och intresseorganisationer som IfA och Rimliga villkor, talat i ordalag som att arbetet med den utlovade indexeringen av assistansersättningen löpt på. Men när budgetpropositionen blev offentlig i september 2025 så blev det tydligt att man svikit funktionsrättsrörelsen: Det blir ingen indexering nu. I kombination med en skrämmande låg uppräkning av schablonbeloppet för assistansersättningen blev budgeten mörk.

Utöver att indexeringen inte genomförs kom ytterligare dåliga besked. Budgetpropositionen för 2026 klargör att regeringen höjer schablonbeloppet för assistansersättningen med bara 1,5 % för 2026. Det är en stor besvikelse för både assistansanvändare och anordnare, som hoppats på en betydligt större höjning. Höjningen av ersättningen täcker nämligen inte ens kollektivavtalsenliga höjningar av de personliga assistenternas löner. Schablonbeloppet för assistansersättningen blir 347,70 kronor per timme. Det innebär att kostnaderna fortsätter att öka, medan ersättningen halkar efter.

Funktionsrättsrörelsen har under lång tid varnat för konsekvenserna: otrygghet för personliga assistenter såväl som assistansberättigade, svårighet att rekrytera och behålla personal och en urholkad rätt till självbestämmande för de som har personlig assistans. Rörelsen har uppvaktat politiker, demonstrerat, drivit opinion och fört samtal i media, men budskapet tycks inte ha nått fram till beslutsfattarna.

Resultatet är en budget som försvagar hela assistanssystemet och i förlängningen människors frihet.

debattinlägg i Aftonbladet

Texten är kopierad från Aftonbladets hemsida.

Dubbla svek – svälter ut personliga assistansen

Regeringen har presenterat budgeten för 2026. Assistansersättningen höjs med 1,5 procent – fem kronor och tio öre per timme. Det är mindre än löneökningarna enligt kollektivavtalet. I en tid när inflationen pressar upp verksamhetskostnader låtsas regeringen som om personlig assistans står utanför ekonomins lagar. Man svälter ut personlig assistans.

De kallar det uppräkning. I verkligheten är det en nedskärning. För varje år som timbeloppet inte följer kostnadsutvecklingen blir assistansen lite svagare, lite svårare att bemanna, lite sämre som arbetsplats. Till slut står människor med beslut om assistans utan den hjälp de behöver för att leva sina liv.

Assistansersättning är timpriset staten betalar för personlig assistans. Nästa år ska 347,70 kronor räcka till. För de pengarna får man inte mycket, ändå ska det finansiera en samhällsbärande tjänst; löner, sociala avgifter, administration, utbildning och assistenternas omkostnader. Ersättningen ska också täcka de kostnader som är nödvändiga för att assistansen ska fungera, men som aldrig funnits med i kalkylen: rehab, lönekostnader när den assistansberättigade vårdas på sjukhus, introduktion av nya assistenter och uppsägningslöner.

Personlig assistans är inte någon guldkant på tillvaron. Ibland framställs det som något lyxigt, som att någon annan klipper din gräsmatta. Men ingen vill egentligen ha assistans. Det är inget mål, utan ett medel – en rättighetsreform som gör det möjligt att leva, älska, jobba, plugga, resa, skaffa barn, hund eller partner, allt det andra tar för givet.
När regeringen dessutom backar från sitt löfte om indexering blir sveket dubbelt. I år nöjer man sig med att ”undersöka” frågan. Det lämnar hela branschen i limbo och öppnar dörren för oseriösa aktörer, medan seriösa anordnare tvingas skära ned på arbetsmiljö, utbildning och kvalitet.

Vi på GIL ser effekterna redan nu. När schablonen urholkas måste löner och stödinsatser hållas tillbaka. Det blir svårare att locka nya assistenter och behålla dem som kan jobbet. Assistansberättigade får ta smällen när timmar inte kan bemannas.

Vi har blivit knullade av regeringen. Orden är hårda, men känslan är verklig. Det handlar om rätten att leva fritt. Utan rimlig ersättning går det inte att driva seriös personlig assistans. Och utan assistans går det inte att leva på lika villkor.

Frihet kostar – men ofriheten kostar alltid mer.

Här kan du läsa inlägget: GIL:s debattinlägg, som publicerades i Aftonbladet den 24 september 2025.